Massajernas kultur

Det var när jag 1988-91 cyklade genom Afrika som jag såg min första massaj. I boken På Cykel genom Afrika beskriver jag mötet på följande vis:

”I Nairobi såg jag de olyckligaste afrikanerna under min resa. Och en dag såg jag också en av kontinentens mest självsäkra och stoltaste invånare. Det var den första ol morani jag sett i mitt liv och han fick mig att tvärstanna och stirra efter honom. Ett nyfiket blängande som fick de fashionabelt klädda medelklassafrikanerna som omgav oss i gatans trängsel att hånskratta åt mig och krigaren. Det rörde honom inte ryggen utan han log självsäkert och fortsatte röra sig framåt efter gatan med en gasells elegans. Hans rödfärgade kropp var lång med smidiga muskler, blott betäckt av en blodröd toga. Hans likaledes rödfärgade krigarfrisyr var med hjälp av djurfett och rödockra vackert ihopsatt i tusentals småflätor. Runt hals och i de stora hålen i de utdragna öronsnibbarna hängde färgglada band. Det korta svärdet, ol alem, hängde stolt vid hans höft. Han tillhörde de ytterst modiga och legendsomspunna massajerna.”

Ingen människa har någonsin, vare sig före eller efter, fått mig att häpet, överrumplat och imponerad stanna till på det där viset. Jag förstod att de här människorna har en karisma som jag aldrig träffat på.
När jag efter den upplevelsen fortsatte söderut från Nairobi passerade jag en del av Massajland. Jag minns det som väldigt hett och torrt, mycket tufft och det var där jag blev svårt sjuk i mitt tält. Efter sex dagar utan mat och utan möjlighet att resa mig, till följd av njurproblem, hittades jag av militärer och blev transporterad till civilisationen. Men jag minns att jag mötte en del massajer i området och att även de imponerade stort på mig med sin lätta arrogans, sin värdighet och sin förmåga att se helt oimponerade ut av saker och ting.
Redan då bestämde jag mig för att återvända en dag, när omständigheterna var de rätta. Det vill säga, när jag hade tillräcklig erfarenhet, ekonomi och idéer för att utforska hela Massajland.

Nu har Titti och jag ägnat två år att förarbeta Massajland och kommit fråm till följande reflexion angående Massajland och massajerna:

Massajland sträcker sig från södra Kenya och in i norra Tanzania och är ett stort land med enorma, flacka områden. De flesta år är det besvärande torrt och hett som en öken, medan det andra år kan vara vattendränkt och bestå av meterhögt gräs och bjuda på en fantastisk blomsterprakt.
Genom Massajland skär den väldiga Riftdalen, människans vagga. Dalen är samlingsplats för den mest dramatiska koncentration av högvilt som fortfarande finns kvar på vår planet. Här finns fortfarande områden där man kan ströva fram en daggfrisk morgon med hjordar av vilt som betar överallt omkring en.

Detta är också massajernas land. Ett kulturfolk som framstod som de ädla vildarna för 1800-talets européer, en elitgrupp av målade och befjädrade krigare, med ett starkt förakt för andra civilisationer. En grupp människor som inte kan se några fördelar eller intresse i de senaste 100 åren; fred i stället för krig och pengar i stället för boskap.

Inte heller har de förståelse för städer eller permanenta bosättningar på slätterna i deras område. Deras isolering, deras land, deras traditionella seder och värderingar har alltid försvarats i ett långt, men för det mesta passivt, motståndskrig av ett samhälle uppbyggt som en stående armé. Nu är emellertid allt över. Nästan.
I Kenya och Tanzania är inte längre krigarskaror av massajer vanliga; de gamla stamkonflikterna tolereras inte i de nya nationerna- två av de mest avancerade och ambitiösa i Afrika.

I de nationella ekonomierna kan ingen mark försummas och lämnas improduktiv. Massajerna och deras boskapshjordar har sedan urminnes tider delat den afrikanska savannen med vilda djur i stora skaror utan att försöka utrota dem. Men nu ändrar sig situationen snabbt. Internationella tjänstemäns planer på områdesvis förvaltning, veteodlingsprojekt i stor skala och en invasion av markhungriga småbönder tvingar sig nu på massajerna och berövar dem de resurser som är nödvändiga för deras nomadiserande liv. De påtvingas en främmande livsform.

Låt oss nu försöka att i korthet beskriva massajsamhället. Högst upp i massajstrukturen är det en åldershierki med den äldste som hövding. De äldstes råd tar alla viktiga beslut för gruppen såsom exempelvis omskärelseprocessen, som är pojkarnas krigarexamen. De äldste är oftast make, fader, farfar, gammelfarfar och mer till majoriteten av de 50-60 som bor i varje by som kallas kraal.
Strax under de äldste i rangskalan finns ol moranis, krigarna. Deras omskärelseceremoni, eunoto, är den allra viktigaste händelsen i massajkulturen. Efter den blodiga processen flyttar alla krigare tillsammans till en egen by där de dansar och tänker ut hur de skall bevisa sitt mod för omgivningen.

Krigarna är den gamla stamkulturens kommandogrupper. De som omringar ett lejon på plundringståg, kastar sig över det, genomborrar det med spjut och visar stor personlighet oräddhet. Samtidigt som de är modiga är dessa krigare ofta vackra med smidiga och muskulösa kroppar. De lever ett oberoende nomadliv utan en massa tyngande ägodelar, de har sexuell frihet, årskullskamraternas vänskap är unik: ett brödraskap mellan samtidigt omskurna som är oupplösligt och saknar gränser.

En krigare kan ha sexuellt umgänge med vem som helst av årskullsbrödernas hustrur, hon gifter sig med en hel årskull. Svartsjuka mellan bröder är otillåten. I likhet med andra män gör de inte mycket. De har för det mesta ett enkelt liv sittande under ett träds skugga diskuterandes sin boskap, torkan, hotet från vilda djur och myndigheter. Krigare är de i en åtta år tills de blir invalda i de äldstas råd. Då upphör deras krigarliv och de kan gifta sig och påbörja familj.

I det slutna massajska samhället räknas förmögenhet fortfarande i antal kreatur, sedan i antal hustrur och barn och därefter i andra husdjur. Pengar är av mindre betydelse. Likaså kvinnan. Det är männen som tar alla viktiga beslut och som styr. Kvinnan fungerar som en barnfödande och hårt arbetande serviceenhet. De är först upp på morgonen. Sedan är deras dag en lång räcka arbeten. Titti är vår chans att närma oss kvinnorna.

Massajerna har ett fritt sexliv och en kvinna får sova och skaffa barn med vilken som helst ur gruppen av krigare som hennes man tillhör, men även om hon blir med barn med en älskare så tillhör barnet hennes make och behandlas som hans son eller dotter.

Det är kreaturen som är det viktigaste i massajkulturen. Djuren är deras rikedom. Sysslan att herda, vakta och se efter dem är barnens uppgift. Dessa barn lever långa perioder ensamma ute på den viltrika savannen med sina kreatur som de föser mellan olika vattenkällor. Samtidigt lär de känna sitt land, jorden och gräset, dess årstidsväxlingar och humör. De lär sig leva i harmoni med naturen. Men den stora frågan är hur blir det med morgandagens massajer?
Hur blir deras känsla för naturen?

Så finns det ju ett idag ganska stort antal massajer som tagit steget ur massajkulturen in i den moderna världen. En ny kultur som sakta äter upp massajkulturen. I vissa delar lever massajer som de flesta afrikaner, odlar, äter majs och bor i hus. Eller studerar på universitet eller är politiker.

Vår förhoppning är att vi efter ett års traskande härs och tvärs i Massajland skall kunna ge en betydligt bättre bild än den här ovan. Men det är vad vi vet nu.